Jag är trött på att spela Biiii-roll

Dag 25. En första...

En första gång... Jag tänkte berätta om första gången jag sa till någon att jag är bi. Det var ett rätt illa valt tillfälle, men det var nog för att jag inte tänkte mig för. Jag ville bara få det ur mig, och när jag och Priebe ändå satt och pratade hemligheter i hans jacuzzi kändes det som ett bra tillfälle. Jag hade ändå tänkt berätta för honom först, eftersom han också är bi så kändes det som att han skulle kunna förstå bättre än de flesta.



Så det är i mitten av april, vi sitter i hans jacuzzi. Jag har suttit i hans knä för båda vill sola men takfönstret är så litet så bara en får plats i solen om jag inte skulle ha gjort det. Nu sitter jag mitt emot honom.

  "Priebe... Jag har något jag vill berätta."
  "Aha.. Okej."
Jag tar ett djupt andetag, this is it. Mitt hjärta bultar rätt hårt, det tar emot lite att säga det.
  "Priebe... Jag tror jag är bi..."
Han tittar på mig med sina stora bruna ögon i kanske 2 sekunder - som klyschigt nog kändes som en evighet - och sen... Så började han skratta. Inte ett stilla "haha-vad-rolig-du-är-då"-skratt, utan ett stort, högljutt "omg-det-här-är-det-roligaste-jag-hört"-skratt. Jag är minst sagt förvånad. Sedan säger han någonting som helt lamslår mig mitt bland alla skrattsalvor:
  "Nej, det är du inte."
Han får knappt fram det mellan skratten. Det var ju inte alls vad jag hade förväntat mig skulle hända. Visst att Priebe kanske inte är den mest taktfulla människan, men jag hade inte förväntat mig att bli skrattad åt. Men de 5 orden lamslog mig totalt, så att jag inte kunde säga emot, eller stå på mig. Om jag inte minns helt fel började jag också skratta.

Fast nu är i efterhand är jag glad att det hände på det sättet. Det tog ner mig på jorden och gjorde att det inte var hela världen att berätta. Visst att jag inte berättade för någon annan förrän i juni eftersom jag blev lite skärrad av det. Men jag tror det är bra, för jag var inte redo att berätta för någon annan vid den tiden ändå.

Rubriken på inlägget är ett citat från Anden i Aladdin...

Edit:
Så jag var väldigt trött när jag skrev detta, men kanske ska förklara lite. Jag tog det verkligen inte som något dåligt det här. Snarare tvärtom, det gav mig chans att bearbeta det lite till och tänka om jag var redo att gå ut med det. Det var dessutom inget elakt alls i vad Priebe sa eller gjorde. Det var ett genuint ärligt och roat skratt, och om jag inte hade varit allvarlig så hade det varit det faktiskt varit den reaktionen jag var ute efter.


Kommentarer

Tankar? Åsikter? Kommentarer?

Ditt namn här:
Kom ihåg

E-mail: (hamnar inte på sidan)


Har du en hemsida?:


Dina tankar, åsikter eller kommentarer under. Några frågor? ;)

Trackback
RSS 2.0